Mina tankar kring Ondskan

Det första jag tänkte på när jag fick veta att jag skulle läsa en bok som hette Ondskan, var att jag tyckte det var ett väldigt konstigt namn. Man kunde inte riktigt förstå och förutse vad den skulle handla om. Jag tycker sånt är väldigt jobbigt, att inte ha kontroll. När jag sedan fick boken och för första gången fick se framsidan, så fick jag inte någon riktigt tydligare bild. Jag kunde fortfarande inte förstå vad den handlade om. Nu när jag har läst några sidor så kan jag faktiskt säga att jag är lättad, nu förstår jag vad innehållet är, och jag behöver inte ha så mycket funderingar. Men det finns fortfarande några frågetecken som jag inte riktigt gillar. Som t.ex. varför slår hans pappa honom? Har han någon mamma? Varför agerar inte mamman? Och varför utsätter hans lillebror honom för saker hela tiden? Dessa frågor vill jag ha svar på så fort som möjligt, annars kommer jag inte gilla boken, för då tar mitt tålamod slut. Huvudpersonen i boken är enligt mig Erik. Jag ser honom som en ganska kort, brunhårig kille med normal kroppsuppbyggnad. Han har bruna ögon. Erik verkar ha stått ut med det här stryket ett tag. Han verkar väldigt kontrollerande och verkar vilja ha koll på saker. Det märks att han har erfarenhet av stryket eftersom han hela tiden kan berätta små tips för hur det känns, och hur mycket han tål, och hur han ska tänka för att det inte ska kännas. Tyvärr är det ju så det är för många barn runt om i världen, och det är sorgligt. Boken uppväcker lite olika känslor hos mig, några exempel är; ilska, sorg, medkänsla, hat och mycket mer. Boken gör mig väldigt ofta upprörd eftersom jag är emot all slags orättvisa. Skolan som Erik går på verkar rent ut sagt vara en riktig skitskola. Jag skulle aldrig låta nån gå på den. Man ska hela tiden vara på olika sätt. Man kan inte vara sig själv utan att få något emot sig. Det gör mig förbannad. Alla människor måste få samma utgångspunkt, alla människor måste ha lika stor chans. Om man då jämför med Oppebyskolan så vinner Oppeby med hästlängder. Bara det här med att man har uttagningar på den skolan, det är så fel som det bara kan bli. Ibland kan faktiskt detta hända på idrottslektionerna eftersom man delar in efter hur bra man är. Att man blandar för att det ska bli jämna lag, och det kan ju faktiskt vara bra. Men med det som händer på Eriks skola är ju bara pinsamt. Att man har uttagningar och att eleverna ska välja lag till t.ex. fotbollsmatcherna och att de stackarna som blir kvar. Alltid är samma människor. Det gör mig så frustrerad. Jag tror att det är som Erik säger, att man kan se och höra varifrån vissa människor. Man kan inte säga på pricken från vilket ''skikt'' man kommer ifrån. Men man kan nog ana om man tittar närmare. Jag tror inte att människor tittar så mycket på det nu. Eller rättare sagt så hoppas jag att människor inte gör det. Om det är så vill jag bara fly härifrån, fly ifrån detta patetiska land. Den sista meningen som jag läste var ''Jag vet det men jag lovade att slå dej ditt lilla fjäskas.'' Meningen gör mig ledsen. Att en person ens kan tänka så lågt som att slå sin lillebror. Usch. Språket i boken är nog ganska vanligt, men det finns vissa saker som jag stör mig lite på, t.ex. att författaren skriver mej och dej. Den har ganska många komplicerade ord. Men det är bra, man ska ha lite utmaning. Nej, jag känner inte till något om Jan Guillou.